Här är en artikel från SVD, den har några år på nacken men är inte desto mindre aktuell idag.
Vår egen Anders Szczepanski skräder inte orden. Så här i efterhand går det inte att enas om något annat än att den inslagna vägen, då artikeln publicerades 2011, har inte resulterat i mycket annat än än större problem med psykisk ohälsa, fysisk ohälsa, sämre skolresultat, större beteendemässiga problem hos barn och unga. De oroande siffror angående dessa faktorer i artikeln har alla förvärrats.
Trots att över 4000 lärare i Sverige är utbildade i ämnet utomhuspedagogik händer inte speciellt mycket i praktiken. Vi i SOLA tror att anledningarna kan vara många, men en är att i princip all kunskap ses som cerebral – särskild från kroppen. Ingenting kan vara längre från sanningen.
Under 200 000 år har vi framgångsrikt använt en annan kunskapsöverföring och erfarenhetsbaserad inlärning som inbegriper hela människan och bygger på att lära sig tillsammans. Det finns fortfarande kulturer där detta sker och i vilka man aldrig hört talas som de psykiska och fysisk problem vi idag tampas med.
Modern neurobiologi, hjärnforskning och medicin landar allt mer i att hjärnan inte är separerad från kroppen och även inte ”styr” kroppen som de flesta tidigare trott. Tarmsystemet, hjärtat och hormonsystemets initiala verkan på hjärnan och de medvetna funktionerna är idag i sin linda men bortom all tvekan. Hur vi med den vetskapen då fortsätta forcera skolsystemet i fortsatt försämrande riktning är för oss helt obegripligt.
Ytterligare en utmaning är att det är svårt att mäta sådant som är gränsöverskridande. Outdoor Learning är precis ett sådant område där ringarna på vattnet har ”spin-off effekt” till hälsa, lust, engagemang och glädje (som bör vara incitamentet för gott lärande), ökade sociala förmågor, ökad sinnesnärvaro, handlingsburenhet – att göra teori till verklighet. De system och metoder som idag används för att mäta ”kvalitet” har svårt för detta gränsöverskridande. I försök att mäta kvalitet mäts och dokumenteras i mångt och mycket istället kvantitet. Blandar vi ihop dessa begrepp hamnar vi i det som filosofen Jonna Bornemark kallar för ”pedanternas världsherravälde”. Det är ingen bra utgångspunkt för lärande, utveckling och kreativitet.
För att Outdoor Learning inte ska bli just ”ytterligare ett ämne”, handlar det mycket om HUR vi ser på VAD vi gör och VARFÖR. Här krävs praktisk handledning uppbackad med både erfarenhet och hög kompetens.
Ni behöver inte leta längre, för ni har just hittat den resursen här.
God läsning!
https://www.svd.se/lektion-ute-ar-inne-i-utlandet-men-inte-har
